Nanna Rahikainen
Vi har inte bråttom—vi är här nu.
Nanna Rahikainen är danskonstnär och pedagog som är bosatt i Korsholm, Österbotten. Hon utexaminerades från Åbo Konstakademi och flyttade till regionen 2006. Sedan dess har hon undervisat på flera dansskolor och medverkat i ett flertal olika dansverk, bland annat som dansare i Malviniemi Company.
Nanna har lett kurser i kreativ dans för +65 åringar vid Medborgarinstitutet Alma i Vasa i över 11 år. Detta arbete låg till grund för skapandet av Tanssia Koko Ikä, ett projekt i samarbete med Malviniemi Company. Gruppen, som inkluderar både äldre dansentusiaster och professionella dansare, började repetera tillsammans under våren 2024.
Nanna och jag har dansat tillsammans sedan 2020. Under åren har vi tillbringat otaliga timmar tillsammans i studion och på scenen. Dessutom är jag även med i arbetsgruppen Tanssia Koko Ikä. Jag bjöd in Nanna till ett samtal för att diskutera de erfarenheter och idéer som formar hennes arbete som danslärare och hennes konstnärliga praxis.
Ailish: Du har lett kurser i kreativ rörelse för seniorer i flera år, och många av deltagarna har varit med i gruppen under en lång tid. Vad är det som gör dans så viktigt för denna grupp?
Nanna: Jag tror att det finns en uppskattning för den tid vi har, att samlas och arbeta med våra kroppar. En medlem i gruppen berättade att för dem handlar det om att röra sig på ett sätt som inte bara involverar kroppen – det är en process inom oss. Dans påverkar också våra tankar och känslor. Dans sätter hela varelsen i rörelse. Jag har upplevt flera speciella ögonblick med denna grupp genom åren. Jag har insett att man inte behöver sluta dansa även om det finns stunder i livet då det finns sorg och smärta. Den här gruppen har lärt mig att allt hänger ihop. Det handlar inte bara om att dansa; det handlar om livet och helheten av våra upplevelser.
A: Kan du berätta lite om hur du förhåller dig till undervisning och din roll som lärare?
N: Känslan man har i sin egen kropp när man undervisar är väldigt viktig. Som danslärare uttrycker man så mycket genom icke-verbal kommunikation. Jag försöker hitta sätt att vara bekväm med mig själv i den rollen. I den här gruppen kan vi vara väldigt raka och direkta med saker. Det finns en förståelse och känsla för vad vi gör tillsammans. Jag behöver inte tänka: "Är det här för mycket?" eller "Vad kommer de att tycka om det här förslaget?”. Jag vill göra mitt jobb så bra jag kan, men ibland så räcker det med att bara vara tillsammans och se vad som händer. Jag litar verkligen på att det händer saker varje gång vi träffas. Gruppen ger så mycket, och det formar vägen vi tar tillsammans. Det är en mycket levande process. Jag är inte alltid så säker på mig själv som lärare, men gruppen har gett mig feedback under åren, vilket ger mig trygghet och uppmuntran att vara den jag är – att säga de saker jag tänker på. Att prata och reflektera är nu en naturlig del av vårt sätt att arbeta tillsammans.
A: Du använder improvisation som ett sätt att väcka kreativitet i dina klasser. Hur skapar du en stämning där deltagarna vågar utforska sin fantasi och kreativitet genom rörelse?
N: Jag vet inte om det är något jag gör, eller om det bara handlar om att ha rätt personer i gruppen. Men det kanske beror på att jag betonar idén att allt vi gör handlar om att prova saker och att leka. Det är väldigt viktigt för mig att mina lektioner får vara en säker plats. Den tanken påverkar hur jag ger instruktioner till gruppen. Det handlar inte om att få någonting “rätt”; det är inte den miljön jag vill skapa. Allt vi gör utgår från det som redan finns där. Som tur är så tror jag att den här gruppen känner sig trygga i den frihet som improvisationen ger dem. De har hittat mycket hos sig själva och hos varandra genom denna frihet. Improvisation ger dem utrymme att utforska hur deras kroppar rör sig och vilka upplevelser det ger en. Det är också viktigt att ha tillräckligt med tid för att utforska och prata om våra tankar och idéer. Ibland händer underbara saker i klassen, men vi lägger ingen vikt vid resultatet. Det är en social mötesplats för människor som vill dela med sig genom rörelse. Det är inte mitt arbete, det är deras.
“På något sätt känns det som att vi hela tiden är på rätt väg. Vi rör oss alltid mot dansen.”
A: Vad betyder ordet “lek” för dig i ditt arbete – hur relaterar du till det som en del av din process?
N: För mig handlar det om att kunna testa alla möjliga saker. Ibland fungerar det, och ibland gör det inte det. Inom gruppen är vi okej med tanken att det finns en möjlighet att misslyckas – uppgiften kan misslyckas. Men vi fortsätter bara att försöka, det är inte så allvarligt! Själv har jag lärt mig att vara mindre seriös och att släppa tanken på att alltid vara duktig.
A: Arbetsgruppen Tanssia Koko Ikä började repetera tillsammans 2024. Vad var viktigt för dig i den inledande fasen av detta projekt?
N: Det viktiga var att alla skulle få tid att lära känna varandra. Att ta reda på vad vi tycker är viktigt som grupp. Det är nödvändigt att låta saker och ting ta sin egen tid och att hitta sätt att vara tillsammans—att lyssna på varandra. Jag försöker vara väldigt uppmärksam för det jag tar med mig från den professionella dansvärlden till denna grupp. Kommer jag med krav eller förväntningar som inte är nödvändiga? Jag utvärderar hela tiden vad som är viktigt och vad som inte är det. I den professionella dansvärlden kan saker ibland vara väldigt svartvita. Som ett resultat kan man ibland förlora själva essensen av det vi gör. Jag får så mycket energi av att vara med den här gruppen. På något sätt känns det som att vi hela tiden är på rätt väg. Vi rör oss alltid mot dansen.
A: På dina lektioner bjuder du ibland in ena halvan av gruppen att observera medan den andra halvan improviserar. Kan du berätta lite om denna övning - att observera och att bli sedd?
N: Jag ser det som ett sätt för alla att förstå hur uppgiften och rörelsen fungerar i dialog med varandra, samt hur kommunikationen mellan oss sker. Att se och följa med blicken ger oss också en upplevelse av rörelse. Det ger betraktaren utrymme att känna. Vi kan se hur även de minsta och mest mänskliga interaktionerna öppnar upp många möjligheter. Bilden är mycket större än man tror. Genom att öva på att bli sedda inser vi att vi inte alltid behöver vara den bästa versionen av oss själva. Vi kan släppa taget om behovet av att vara bra eller ha rätt. Vi kan öva oss på att mjukna våra bedömningar av oss själva.
A: Har arbetet med denna grupp genom åren påverkat och format ditt eget arbete som dansare?
N: Jag tror att det har påverkat både hur jag närmar mig dans och mitt liv i allmänhet. Jag är okej med att låta saker hända och utvecklas. Jag är inte längre så rädd för att göra fel, eller för att saker ska utvecklas på oväntade sätt. Jag uppskattar ärlighet så mycket, oavsett om det är på scenen eller i livet. När människor bryter mot förväntningarna... Det är underbart! Det känns som en utandning. Vi har inte bråttom. Vi är här nu
Text: Ailish Maher
Bild: Erik Åhman/Nanna Rahikainen
Stöd: Svenska Kulturfonden
